Dagen efter och ryggen mår sådär, som den brukar efter ett Vasalopp, stel och öm! Det blir inte överdrivet många ”knop” denna dag.
Gårdagen innehöll som alltid den där härliga spänningen, lika så dagarna innan med sista förberedande passen, testning av skidor och så klart morgonens uppvärmning innan start. Jag har haft en skön känsla i kroppen den senaste veckan och känt mig pigg överlag.
Fokus har varit och som alltid att få ut det som går av kroppen. Starten gick och jag fick en riktigt bra inledning där jag kunde genomföra en riktigt bra första backe. Hamnade långt fram och med grymt bra skidor blev positioneringen relativt långt fram.
Jag förstår själv att rent taktiskt gjorde jag inte ett bra lopp, men av bara farten och känslan i kroppen höll jag mig långt fram. Med en ganska så tung säsong i skidspåret så kände jag att motivationen byggdes upp under loppets gång där känslan av att kroppen var pigg. Detta tror jag också blev en av anledningarna till att jag var relativt aktiv i täten och den jagande klungan under de fösta 63 km fram till Oxberg.
När vi sedan gick in i Gropshus var det som att armarna tappade all ork. Slet mig med till 20 km kvar innan snöret gick helt. Under de sista 20 kilometrarna till mål var det bara att kriga med det som fanns kvar.
Placeringsmässigt är jag inte nöjd, men som sagt jag gjorde heller inget taktiskt lopp. Men med den känsla jag hade under 6 mil är jag nöjd, och med ett mer taktiskt genomförande så var upplevelsen att man faktiskt skulle kunna kriga sig med riktigt bra i den avgörande slutstriden, 365 dagar kvar!
Stort tack återigen till ett 100% serviceteam, både med drickaservice och vallateamet, riktigt riktigt bra. Det är ett slipat gäng vi har runt oss.
