Nu är jag äntligen hemma i Östersund igen efter 16 dagar på resa och 2 fina tävlingar, först i Schweiz och nu i helgen i och med Marcialonga. Det har varit en fantastisk resa i Alperna på många sätt och resultaten pekar uppåt vilket är skönt. Men samtidigt har det också varit tungt att vara från familjen så länge och jag gruvar mig lite inför avfärd igen på Fredag.
Marcialonga har under min långloppskarriär varit den klara favoriten. Jag gillar skarpt den stämningen som är där nere, naturen och banan som slingrar sig genom vackra italienska småbyar. Det är också alltid en upplevelse att efter 67 km få börja stigningen uppför Cascata till målet i Cavalese.
När starten gick så hade jag 3 saker i huvudet. Att hålla utrustningen hel, att hålla mig högt upp i fältet och att försöka hitta tekniken och flytet i stakningen. Stakningen slet jag med första 15 km innan jag började hitta flytet och kunde slappna av på ett bra sätt, grejerna höll och jag låg långt fram för att få en så rytmisk resa som möjligt neröver dalen.
När vi kom ner till bron i Molina med 7 km kvar låg jag ca 10:a vilket var någon placering längre bak än planen men samtidigt inom räckhåll för att avancera och göra en bra avslutning på loppet. Tyvärr för min del så var sista 7 km och speciellt backen mot toppen på tok för löst för stavarna för att jag skulle kunna avsluta riktigt bra. Är helt enkelt för dålig att åka i sådana förhållanden.
Jag kom i mål som 12:a men tar med mig många bra saker från loppet och jobbar vidare mot nästkommande lopp och högre placeringar.
