Foto: Magnus Östh
…och det med råge skulle man kunna sammanfatta det som. Igår genomfördes alltså den första deltävlingen, La Diagonela i Swix Ski Classics i Schweiz över 50 km i den klassiska stilen.
Vi tar det från början och det på lördagen med skidtestning och ett skidpass för att väcka igång kroppen. Eftersom jag inte har erfarenheten av att tävla på höghöjden så var man en aningen osäker på hur kroppen skulle reagera. Men efter lördagens skidpass upplevde jag ändå att känlsan var helt okej i kroppen och såg med spänning fram emot söndagens race.
Det blev en tidig morgon igår, söndag då vi startade kl09.00. När vi kom ner till skidstadion där starten och målet var så började vi med att testa ut de skidor som vallats upp för dagen. Både jag och Daniel hade bestämt oss för att köra utan fäste på skidorna redan dagen innan.
Sedan var det dags för start med ca. 60-70 st på startlinjen utav elitåkarna i de olika teamen som ingår i cupen. Som alltid under de första kilometrarna av dessa masstartslopp är det en hel del positioneringar för att hitta sin plats i ledet.
Tempot var till en börja relativt lugnt under de första 15-16 km. När det sedan vänder tillbaka mot varvningen så går vi in i den största stigning på banan. Här går Bröderna Auklands fram och höjer tempot i ett försök att dra ut fältet.
Både jag och Daniel lyckas kriga oss med i denna fartökning. Känslan i kroppen är fortsatt bra och jag upplever att jag återhämtar mig bra i utförsbackarna. När vi sedan går in mot varvningen på det första varvet av två, så går Jörgen Aukland åt sidan. Min tanke är att gå upp och hjälpa han med dragjobbet en bit och här händer det som jag inte riktigt räknade med.
Jag får en liten lucka över ett krön och jag ser i ögonvrån att Daniel ligger långt fram. Tanken är att han inte kommer gör något för att gå ikapp mig nu, utan istället försöka hålla farten nere. Det är inte så ofta dessa utbrytningar håller ett helt lopp men chansen får man inte många gånger.
Jag bestämmer mig ändå för att fortsätta hålla en hög fart men ändå kontrollerande under de första fem kilometrarna ut på det andra varvet för att se hur det kommer att utveckla sig. Jag får höra och ser att avståndet växer, samtidigt som jag vet att jag har grymt bra skidor under fötterna.
Klarar jag av att hålla en lucka till toppen av den långa stigningen innan de sista sex kilometrarna så kan man faktiskt ha en chans att kriga om fina topplaceringar, detta var min tanke! När det är ca. 5 km kvar så börjar orken och krafterna sina, samtidigt som jag märker att avståndet knapras in bakifrån.
Efter de drygt 25 km som jag körde ensam kände jag för första gången, med ca.1 km kvar, att detta kommer att hålla in till mål. En känsla som är svår att sätta ord på så här efteråt, men att det känns fruktansvärt skönt att jag fortsatte köra när jag fick den lilla lucka som blev.
Denna prestation är ju något som jag inte kunnat drömma om i fredags när vi reste ner. Men det är inte bara jag som ligger bakom detta. Både jag och Daniel hade grymma skidor, så klart vallade med Star, som farsan och Fredrik Sätter ligger bakom, till lika servicepersoner längs med banan! Sedan är det också på det sätt som vi kunde köra som ett team, där Daniel lyckades hålla farten nere. Även om det fanns spår att gå om i och öka farten så lyckades vi med denna taktik till 100%. Daniel blev dessutom andra svensk och slutade på en 9:e plats, inte långt efter pallen!
Detta är en seger för hela Team Tynell och en riktigt skön start på säsongen 2013-2014. Nu blir det hem och hämta igen sig för att sedan börja uppladdningen inför kommande lopp i Italien där Marcialonga är nästa deltävling i Swix Ski Classics.
Vill också passa på att tacka alla för de härliga hälsningar som fyllt min mobiltelefon, samt också alla hälsningar på Facebook.
Fler bilder kommer under veckan!
//Rikard
